Okej, men tårarna i ögonvrån sätter jag mig ändå & skriver..
Så nu fan om ni läser, hållkäften och fråga inte så jävla mycket sen, okej?

Okej, det är ett år sen, det har de flesta fattat.. Men asså, fråga inte varför och hur, men jag kommer ihåg allt. Varenda litet ord, allt, datum, tid, dag.
Nu är det så att alla kan inte förstå hur jag känner, men ändå jag ska försöka förklara det..
Känslan jag fick, det va den bästa, jag vill tillbaka till stunden. Jag va lycklig, det fanns inget jag ville tillbaka till, för allt va så bra.. Det fanns inget jag saknade, ingen jag saknade, inte ett piss jag saknade, men nu..
Nu derimot saknar jag fan allt som går att sakna..
Saknar dig, saknar han, saknar hon.

Jag menar VAFAN? Varför ska jag behöva längta tillbaka så jävla mycket? Egentligen känns det bara meninglöst att sitta här & skriva..
Men jag gör det ändå, för jag vet att jag kommer må mycket bättre när jag fått ur mig allt.

Blicken jag inte fått av någon, den fick jag av dig. Orden du sa, hade aldrig låtit lika bra från någon annan, orden jag älskar dig, hade aldrig låtit så bra i mina öron om dom inte vore från dig..

Jag är fan aldrig lessen, men nu är jag det, okej, låt mig! Jag är alltid den socialaste människan i sällskapet, och säg inte emot för de vet ni alla, att jag är aldrig tyst.
Igår va jag ute, jag va tyst ett jävligt bra tag, vilket jag inte brukar vara annars, jag tänkte och tänkte, men fan jag kommer inte fram till något, jag gör fan inte det..
Jag vet inte vad jag vill, men jag vet ialla fall vilket håll jag vill ha det åt..
Jag är på steg 1 av 50.
Att inte längre veta vad du tycker eller tänker om mig, sårar mig..

Men nu ska jag sluta skriva för ingen fattar varför..