Jag måste bara skriva av mig..

Jag lever inte de livet de flesta av er tror, de är ganska få jag berättar för vad jag egentligen känner om mig & mitt eget liv. Egentligen inte någon jag berättat allt för.. Då de har hänt att jag berättat något, har de ganska ofta blivit skämt av de hela, för jag vågar inte direkt stå för de. De är pinsmat enligt mig, jag vill inte ha de så, jag vill ha de mera normalt, eller vad ska jag kalla de..? Jag tänker inte skriva ut något här, för då kommer bara folk tro jag vill att dom ska tycka synd om mig. Men helt seriöst.
Jag skämms för en utan mina närmaste, de borde jag egentligen inte göra eller hur..?
Ja trodde ändå jag va något bra, och att jag ändrade de livet, men tydligen inte.
Jag trodde jag kunde förändra livet på en människa, men tydligen inte. De känns som att allt som har hänt dig är mitt fel. Jag vet inte varför, gjorde jag ditt liv till ett helvete..?
Vad vet jag? De är nog mest skuldkänslor jag har, och även andra känslor, jag vet ju att de inte är jag som gjorde de valet i ditt liv.. Men ändå känns de som att jag kunde förhindra de, inte för att jag vet hur, men de känns så fortfarande, och jag kommer nog alltid känna så..?
MEn de är DITT liv och DINA val, jag har inte valt de åt dig. Så de är dina val, du gjorde dom.
Tänk på mig som du gjorde förr.. Du gjorde verkligen de, då kändes allt bra..
Du gav mig tröjan, och du lät mig åka på cykeln istället för att gå.. Nu kan du inte ens låta mig åka på den dära jävla cykeln.. För vi träffas aldrig..
Du är min närmaste ju, vafan hände med de..?! De sket dig totalt, och nu är du längst ifrån mig, du känner mig inte längre, du kände mig för 5 år sen, inte längre.
Du känner inte mig, och jag känner inte dig..

Jag känner förfan inte mitt egna kött och blod.